"När man äntligen ska slappna av så kommer de tillbaka. Alla de där känslorna av otillräcklighet. Som att när man per automatik lägger huvudet på kudden, öppnar portarna för alla känslor som vill ta över. Och hur mycket man än försöker tränga tillbaka dom, dit de alla kommer ifrån, så går det inte. Det finns ingen spärr. Som en tsunami som väller över en och tar med allt det positiva ut, för att sedan lämna en kvar gråtandes. Eller gråtandes är en underdrift, man hulkar mer. Sipprar efter luft. Frågorna är så många, och ens egna svar ännu fler. Man besvarar alla sina frågor med anklagelser om att det skulle vara ens eget fel. Ens eget fel att den där snubben var en idiot, att den där kompisen svek en eller att man blev bortvald utav sin förälder. Man skyller allt på sig själv, och ångesten växer sig större.

Och när kudden är som allra blötast utav alla tårar, somnar man. Dagen efter när klockan ringer går man upp som om ingenting har hänt. Man ler när någon frågar hur man mår. Och man svarar att man faktiskt mår bra. För man intalar sig själv att alla de där kvällarna av självhat, inte finns. För ingen ska någonsin få se en svag, fastän man i själva verket håller på att gå sönder."

-www.pdotter.com