#158 I'm jumpin' jack flash

Började skolan igen igår efter påsklovet och jag har verkligen haft ett sånt himla bra påsklov. Har varit med Ebba och ätit pizza utanför ABB skolan, träffat Sara som var här från Motala(!!!) och bara haft det najs. Setat vid hällarna från tre till tio, grillat korv, lyssnat på musik, setat vid Piren med saknad vän och pratat om allt mellan himmel och jord. Har endast varit med bra människor, och även fått in två nya härliga människor i mitt liv. Älskaälskaälska när allt bara är bra. 
Annars då? Jo har gått i skolan idag, slutade två, varit i kyrkan, städat rummet, gått promenad, skickat in två inlämningsuppgifter och målat tånaglarna. Varit en asbra dag och snart ska jag gå och sova, imorgon är det fredag och har inga planer. På lördag ska det bli jättevarmt och då ska jag va med mina vänner igen och äta gott och chilla ha de najs. 
hejs

#157 we've not yet lost all our graces

Flydde till min syster igår för att jag inte ville vara hemma längre. Vaknade alltså upp i en lägenhet i marnäs och jag har precit ätit frukost. Det är sol ute och jag önskar egentligen att det vore mitten av juni istället för mitten av april. Jag har inga planer idag alls, vet inte vad som händer. Vet bara att jag vill ut och göra något så fort som möjligt. Nu är det ju påsklov också så lär ju passa på när jag kan, har dock ett ton med plugg jag borde göra. Nu ska jag hoppa in i duschen, hej. och just ja, på lördag kommer alva!! längtar

#156 fast car

Det är svårt ibland, att bara vara. Det är svårt ibland att veta hur man ska bete sig när man inte vet hur man känner sig. Mina dagar är väldigt upp och ner just nu, jag kan vara på topp ena sekunden men nästa sekund ligger jag i min säng och störtbölar och ringer till folk som jag bryr mig så himla mycket om och säger saker som  jag inte menar. Alla mina känslor kommer på en gång och så ska det inte vara. Varför håller vi allt inne tills det exploderar? Vad är meningen med det? Vad är det vi får ut av det? Men först och främst, vad är det som gör att vi gör så? Varför pratar vi inte med någon? De flesta har  någon som de faktiskt kan prata med men ändå så håller man allt inne i sitt skal, sin bubbla, tills allt exploderar. Det är som att vi är ett glas, allt bara fylls på och fylls på, till slut så rinner man över och det finns inget som kan få det att sluta. Det kan vara stress från skolan eller från familjen, det kan vara att man inte känner sig hemma bland sina vänner eller så kan det vara att pojkvännen inte hör av sig. Alla säger att de är så ensamma, att de är de enda som känner sig såhär uppgivna men nej, så är det inte. Ingen är ensam om något, det finns alltid någon som upplevt något som dig. Någon finns där som kan hjälpa dig, som lyssnar och som bryr sig. Jag har en hel del saker som pågår just nu i mitt huvud och jag är så glad att jag har några människor som jag känner att jag faktiskt kan prata med, även om det jag säger makes no sense. Jag vill att fler ska prata om hur de mår för då kommer inte alla andra känna sig lika ensamma, att kunna prata om sånt här är så viktigt. Du behöver inte skriva ut det på din blogg, twitter eller instagram men prata med de som du litar på och säg hur det är, gå inte och va tyst för det kommer inte bli bätte för det. 

#155 all of me loves all of you

Jag har varit frånvarande, för jag har varit upptagen. Upptagen med att hantera saker, hantera kompisar, hantera familj, hantera skolan och det värsta och mest jobbiga av allt; hantera att Kasper flyttar om två månader och några dagar. Jag vill inte ens att det ska bli sommar för jag vet att då kommer han tas ifrån mig, fysiskt inte psykiskt. Han kommer vara 33 mil ifrån mig, 3 timmar med tåg. Vi är nu ungefär 15 minuter ifrån varandra med bil. Att gå från 15 minuter till 3 timmar är stort, hemskt och jag är rädd. Det finns så mycket att vara rädd för, jag försöker verkligen att tänka att jag måste ta vara på här och nu men det är så otroligt svårt när jag vet att han snart inte kommer vara här, med mig. Jag vill inte tänka det värsta men det är svårt att inte göra det, jag tänker på att det kommer vara svårt att klara av att vara såhär långt ifrån varandra. Även om jag vet att det kommer gå, så kommer det vara så otroligt jävla skitsvårt, för han är allt. Mitt allt. Jag älskar honom. Det är just därför också detta kommer gå, vi kommer klara av det för att vi älskar varandra. Så mycket. Nu ska jag slå på min bästa lista och vänta på att han ska komma hit så att jag kan ta vara på varje puss, varje kram, varje skratt och leende.