#153 en gång i tiden
lyssnar på maskinen och fixar mina naglar. idag har det varit en sån himla bra dag trots att jag tappat rösten och haft hosta från helvetet. jag har skrattat mycket, varit med folk jag gillar i kyrkan och ska sova hos lena inatt.
sån himla bra torsdag.
sån himla bra torsdag.
#152 sex on fire
jag antar att jag hade fel. man kan ha det ibland, allt blir inte alltid som man tror och allt är inte heller som man tror eller vill att det ska vara. jag är så otroligt besviken just nu och ledsen. men jag orkar inte vara ledsen, orkar inte gråta orkar inte känna mig svag så jag tänker inte tillåta mig själv att vara det. jag ska umgås med mina fina vänner, min bästa familj och skratta le ha kul.
#151 alla hjärtans dag
Det var längesen jag kände känslan att jag tycker om alla hjärtans dag. Det var nog mest när jag var mindre och jag fick choklad och någon present av mamma, men det händer inte längre. De senaste två åren har alla hjärtans dag vart så jävla kass, jag tycker inte om alla hjärtans dag någonstans. Jag vet att det handlar om att man ska ge kärlek till sina nära och kära och den tanken är bra men själva grejen med alla hjärtans dag har förstorats så otroligt mycket. Man ska ge rosor, man ska köpa dyra presenter, fria, gifta sig, allt blir så mycket. Det blir för mycket. Varför kan man inte umgås med sin familj och de man tycker om så får det räcka? Skippa alla nallar som håller i ett hjärta med texten "I love you", skippa buketten med femtioelva rosor. Hur gullig än tanken är så tycker jag att det är för mycket. Man kommer inte heller undan, om du kollar instagram ser du en miljon med pussbilder eller bilder på middagar med rosor på bordet och en chokladask bredvid med texten "firar alla hjärtans dag med mitt hjärta<3333". Ok fine visst lägg upp dina bilder, men jag tycker fortfarande att det är överdrivet.
Alla hjärtans dag är en överdriven dag, sociala medier och stora kedjor har tagit stor fördel av detta och gjort det till någon slags dag då faktiskt de som inte har någon att fira den med kanske mår dåligt.
#150 det vackraste
Vaknade bredvid Kasper imorse, och det var bra skönt underbart. Gick i skolan från halv nio till två, också skönt. Tränade, det gick dåligt. Åkte hem och sov i två och en halv timme, vaknade, åt mat och nu sitter jag här. Jag dricker te och lyssnar på Tracy Chapman, försöker verkligen komma på något att skriva men har ingenting alls att säga. Förutom att idag är en sån där dag då allt känns tugnt, sen jag vaknade på eftermiddagen så har min energinivå varit otroligt låg och jag har känt mig ensam fast jag umgåtts med min familj hela kvällen. Vet inte vad som händer
#149 rivers-kankouran
Blivit dökär i min nya spellista, som jag satt och gjorde igår. Den är långt ifrån klar men iallafall en bit på vägen.
Idag var en ganska bra dag. Hade sovmorgon så åkte in till Kasper och sov där, det var en väldigt bra början på min morgon. Hade idrott, lunch, matte och sen slutade jag. Åkte till min älskade bebis Loke och sov där i två timmar för att sen gå till gymmet och möta upp Karin. Det gick helt okej, var helt orkeslös i kroppen men jag försökte iallafall. Hann bara hem sen fick jag en snap av Lena, så åkte till henne och nu har jag ätit och vi ska kolla på film. Ska bli skönt att inte sova ensam. Tycker inte om det alls. Inte hon heller för den delen, så det passar sig ju ganska bra. Har inte tagit några bilder som vanligt under dagen, måste bli bättre på det.
#148 ni vet
mina älskade 20-something unika läsare, ni är bra.
Idag har det varit en riktigt konstig dag, har inte alls känts som en stina-dag. Var ledig idag, vaknade klockan 06 av mig själv, somnade om, gick upp 08.53 för att skynda till gymmet och gå på cirkelstyrkan. Efter det så åt jag lunch ute på sushi-baren för att sedan dricka saft på engel. Jag och Sofia gick därefter till BVC för att väga mäta Loke. 9.1 kg väger han nu, stora killen. Efter det var det direkt till Borlänge där jag började grina pga att Carlings hade stängt och det var den enda butiken jag ville in i, började även grina i en provhytt för att jag inte fick på mig ett par byxor och för att allt var kaos i mitt huvud. Köpte ett par byxor ändå. Åkte hem, åt pasta, och nu sitter jag här. Är helt död i hela kroppen, och hela huvudet och jag saknar Kasper mer än någonsin känns det som.
Har så himla mycket inspiration till allt men ingen ork i kroppen, vill göra allt men min kropp hänger inte med. Vill ut med kameran, fota självporträtt, fota andra människor, vill shoppa, vill resa, vill jobba men min kropp orkar inte. Mitt huvud vill men kroppen kan inte. Känns så konstigt att det ens kan kännas såhär. Det jag gjort ikväll är att kolla på gamla bloggar som jag glömt bort, och scrolla we♥it samt pinterest. Får så mycket inspiration till livet, men jag orkar ingenting. Det jag orkar med just nu är att ligga i min säng och kolla på serier eller mysa med Kasper. Mer energi än så har jag inte för tillfället, och det suger rent ut sagt. Jag hatar det. Jag måste tvinga min kropp att resa sig varje morgon, måste tvinga mig att orka äta, måste tvinga mig själv att hålla ögonen öppna på lektionerna för att sedan komma hem och sova. Sen börjar det om. Ska det vara såhär? Ska man känna såhär som tonåring på gymnasiet? Att vara så stressad trasig förstörd av samhället att man inte ens kan ta sig upp ur sängen på vardagarna. Vad är det som gjort att i princip 8 av 10 ungdomar känner såhär? Är det dagens vuxna? Är det alla samhälls-ideal? Är det skolan? Eller är det en hemsk blandning av allihopa? Jag tror det. Jag tror att blandingen av alla krav som ställs på oss så blir man förstörd, man blir trasig. Och det är okej, det är okej att känna sig så ibland. Men man måste veta att man ska ta sig upp därifrån, och det är skitjobbigt. Jag hatar det, det blir som ännu en press nästan. "Jag mår askasst men nu måste jag må bra". Måstemåstemåste. Det är så himla många måsten hela tiden. Har ni tänkt på det? Det är måsten om hur man ska äta, hur man ska klä sig, hur man ska prestera i skolan, hur man ska träna, det är måsten om exakt allt. I princip så säger samhället: Var dig själv, men inte sådär. Alla hör ju hur äckligt konstigt det låter men det är sant. Tänk på det, du har inga måsten egentligen. Det är du som bestämmer hur du ska klä dig, hur du ska äta, hur du ska träna. Tänk på dig själv, och fokusera på de bra människor du har i ditt liv för det är de som räknas, ta bort de dåliga. Du behöver dom inte.
Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, det var inte alls min mening från början, men det var skönt. Skönt att bara få skriva lite.
Idag har det varit en riktigt konstig dag, har inte alls känts som en stina-dag. Var ledig idag, vaknade klockan 06 av mig själv, somnade om, gick upp 08.53 för att skynda till gymmet och gå på cirkelstyrkan. Efter det så åt jag lunch ute på sushi-baren för att sedan dricka saft på engel. Jag och Sofia gick därefter till BVC för att väga mäta Loke. 9.1 kg väger han nu, stora killen. Efter det var det direkt till Borlänge där jag började grina pga att Carlings hade stängt och det var den enda butiken jag ville in i, började även grina i en provhytt för att jag inte fick på mig ett par byxor och för att allt var kaos i mitt huvud. Köpte ett par byxor ändå. Åkte hem, åt pasta, och nu sitter jag här. Är helt död i hela kroppen, och hela huvudet och jag saknar Kasper mer än någonsin känns det som.
Har så himla mycket inspiration till allt men ingen ork i kroppen, vill göra allt men min kropp hänger inte med. Vill ut med kameran, fota självporträtt, fota andra människor, vill shoppa, vill resa, vill jobba men min kropp orkar inte. Mitt huvud vill men kroppen kan inte. Känns så konstigt att det ens kan kännas såhär. Det jag gjort ikväll är att kolla på gamla bloggar som jag glömt bort, och scrolla we♥it samt pinterest. Får så mycket inspiration till livet, men jag orkar ingenting. Det jag orkar med just nu är att ligga i min säng och kolla på serier eller mysa med Kasper. Mer energi än så har jag inte för tillfället, och det suger rent ut sagt. Jag hatar det. Jag måste tvinga min kropp att resa sig varje morgon, måste tvinga mig att orka äta, måste tvinga mig själv att hålla ögonen öppna på lektionerna för att sedan komma hem och sova. Sen börjar det om. Ska det vara såhär? Ska man känna såhär som tonåring på gymnasiet? Att vara så stressad trasig förstörd av samhället att man inte ens kan ta sig upp ur sängen på vardagarna. Vad är det som gjort att i princip 8 av 10 ungdomar känner såhär? Är det dagens vuxna? Är det alla samhälls-ideal? Är det skolan? Eller är det en hemsk blandning av allihopa? Jag tror det. Jag tror att blandingen av alla krav som ställs på oss så blir man förstörd, man blir trasig. Och det är okej, det är okej att känna sig så ibland. Men man måste veta att man ska ta sig upp därifrån, och det är skitjobbigt. Jag hatar det, det blir som ännu en press nästan. "Jag mår askasst men nu måste jag må bra". Måstemåstemåste. Det är så himla många måsten hela tiden. Har ni tänkt på det? Det är måsten om hur man ska äta, hur man ska klä sig, hur man ska prestera i skolan, hur man ska träna, det är måsten om exakt allt. I princip så säger samhället: Var dig själv, men inte sådär. Alla hör ju hur äckligt konstigt det låter men det är sant. Tänk på det, du har inga måsten egentligen. Det är du som bestämmer hur du ska klä dig, hur du ska äta, hur du ska träna. Tänk på dig själv, och fokusera på de bra människor du har i ditt liv för det är de som räknas, ta bort de dåliga. Du behöver dom inte.
Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, det var inte alls min mening från början, men det var skönt. Skönt att bara få skriva lite.
#147 bråvalla
Igår bestämde, äntligen, jag mamma pappa att jag ska åka till bråvalla iår istället för en vecka i Frankrike. Kommer dock åka dit veckan efter, så jag får cirka 1,5 veckor där ändå. Längtar så mycket till sommaren nu, helt sjukt.
Sitter hemma just nu, väntar på att Hanna ska komma hit och kolla på skräckfilm med mig.
Sitter hemma just nu, väntar på att Hanna ska komma hit och kolla på skräckfilm med mig.
#146 att vara kär
Ni vet känslan, känslan av att älska någon så mycket att det nästan gör ont. Att såfort du ser personen så är det som att allt stannar i en sekund och du ser bara den personen. Och att varje sak den gör, varje ord den säger påverkar dig så mycket och det finns ingenting du kan göra för att kontrollera det. Att när den personen rör dig så känns det i hela kroppen, när personen kramar dig känner du dig tryggare än någonsin och när personen kysser dig så är hela världen still och du är bara just där, just då i det ögonblicket.
Jag har en sån person som får mig att känna allt det här fast tusen mer saker. Personen som kan få mig att skratta men också gråta mest, personen som kan påverka mitt humör. Personen som kan vända mitt humör från dåligt till bra, och bra till dåligt bara på grund utav saker den säger eller gör.
Jag har en sån person som får mig att känna allt det här fast tusen mer saker. Personen som kan få mig att skratta men också gråta mest, personen som kan påverka mitt humör. Personen som kan vända mitt humör från dåligt till bra, och bra till dåligt bara på grund utav saker den säger eller gör.
Att vara kär. Det är egentligen ett konstigt begrepp, och vi har en sån konstig bild av det. När man säger att man är kär så ser ofta folk det som är dans på rosor och det kan det vara ibland men det finns taggar också. När man kommer åt dom taggarna så blir man mer sårad än någonsin och om taggarna blir för många så orkar man oftast inte till slut, tror man. Jag är kär, jag är så otroligt jävla kär. Så kär som jag aldrig någonsin varit förut. Men när taggarna kommer så känns det som att jorden kommer gå under även fast jag vet att vi tar oss igenom det så är det så jobbigt just då. När en tagg kommer försöker jag tänka att jag måste komma på alla bra stunder man haft tillsammans, alla gånger som man somnat i hans armar, de gånger som man skrattat så man inte kan andas, de gånger som han har legat bredvid och sagt att allt kommer bli bra, för det blir bra. Det blir alltid bra. Jag och Kasper har taggar, men jag vet att jag älskar honom och att han älskar mig. Jag vet att det blir bra, jag vet att om jag bara andas och tänker på allt bra så kommer det lösa sig.
Idag har det funnits ett Kasper & Stina i fem månader och jag kunde inte vara lyckligare just nu.
Idag har det funnits ett Kasper & Stina i fem månader och jag kunde inte vara lyckligare just nu.
