#159 twinkling in the silvery night
Man ska aldrig nöja sig bara för att man tror att det inte finns något bättre. Man ska inte behöva känna sig åsidosatt, att man aldrig är förstahandsvalet, att det alltid finns något som är roligare och bättre än en själv.
Till slut blir man knappt ens ledsen eller förvånad när man blir bortvald för något bättre, till slut så slutar man berätta saker för personen för man vet att den har bättre saker för sig istället för att lyssna på mig. Så då blir man tyst, allt man har inom sig kommer aldrig ut, vare sig det är bra eller dåliga saker så vill man aldrig berätta för man vet att personen bryr sig inte. Bryr sig inte om mig.
Man blir att tro att alla ord som personen yttrar bara är lögner för den bryr sig ändå inte om att ens försöka längre, alla fina ord som man en gång blivit så glad av att höra har längre ingen mening. Alla de där gångerna man sagt tre små men ändå så stora ord, man blir att tänka om den personen någon gång ens menat det. När man säger "hör av dig sen" så gör den det inte, en gång är okej men när det händer flera gånger varje vecka så börjar man tänka. Vill hen vara med mig? Varför håller hen på såhär? Varför gör hen saker som hen vet gör mig ledsen?
För att en relation ska funka, vilken som helst, så måste det vara ömsesidigt. Båda två måste vilja det lika mycket, båda två måste vara villiga att kämpa om det blir jobbigt. Båda två måste lyssna på varandra och försöka förstå se det från en annan synvinkel än ens egna. Det måste finnas en konversation, en ärlig konversation så båda två vet hur den andra mår och hur den känner. Man ska aldrig behöva känna att man alltid anpassar sig efter den andras liv när den inte kan göra likadant för en själv. Ord räcker inte alltid till, ett "förlåt" räddar inte varje situation. Även om du säger tio gånger om dagen hur mycket du älskar en person så är det handligarna som till slut spelar någon roll, det är handlingarna som visar hur mycket du älskar någon.
Man måste våga prata om det även om det är hur jobbigt som helst, det är viktigt att prata om hur man mår och känner för att den andra personen ska förstå och om hen inte gör det eller ens försöker förstå, nej men skit i den personen då. Ingen person är värd din tid om den inte ger sig egen tid till dig.
#114
Krav. Alla kräver av en, man sätter krav på sig själv. Men när vet man att det är nog? När vet man att man fått nog? Hur ska man märka det själv? Är det när man får ångestattack på natten, skakar av en anledning man inte ens kan komma på. Man kan inte sätta ord på vad det är egentligen, men det finns där. Den finns där. Smärtan som man har inombords. Även om man har världens bästa familj, världens bästa vänner, världens bästa kille och allt det där som är bra så är det ändå jobbigt. Bara för man har allt det där, så är det inte lätt. Det är inte många som förstår. Hur det är att ligga vaken om nätterna, när alla tankar bara far och det enda man ser är mörker. Man tittar rakt ut i mörket, hör hur tyst allt det är. På något sätt finns det någon njutning i det. I tystnaden. Det finns något skönt i tystnad, i att inte behöva använda ord. När det finns så mycket man egentligen borde säga så kan tystnad vara det skönaste som finns.
Alla familjer har en fasad. Man vill inte att folk ska veta om hur det egentligen är. Jag säger inte att min familj har en massa hemligheter, eller att jag är uppvuxen i en problemfamilj. Men alla familjer har en fasad som föräldrarna valt att bygga. Sånt här är farligt att skriva om. Man kan säga för mycket, och om man säger för mycket så blir det rykten. Rykten. Det äckligaste vidrigaste som finns. "Stina, det är folk som pratar om dig...." okej, och vad ska jag göra för att bevisa att dom har fel? För det är inte direkt så att man vill ställa sig på torget och skrika ut vad det är som är sant. Men vad ska jag göra? Om det ens finns något man kan göra. Man kanske ska låta dom prata vidare, bygga på ryktena, blir det bättre då? Det värsta som finns är att få höra att det är folk som pratar om en, om saker som inte är sanna, sanningar som förvridits till lögner.
Man måste lära sig att verkligen försöka att inte tro på rykten, och att bilda en egen uppfattning av personen. Det är bland det bästa jag gjort iallafall. När jag började prata med en viss person så fick jag bara höra om hur dålig den var, vad den gjort innan och massa munbajs helt enkelt. Jag bestämde mig för att skapa en egen uppfattning om denna person och det är nog det bästa jag gjort. Denna person är nu någon som betyder mycket för mig, som jag tycker om mycket. Personen som kan lugna mig, som kan få mig att skratta hela tiden, personen som jag saknar de stunder jag inte är med den. Denna person benäms i min blogg som min boy. För det är vad han är. min.
Man måste lära sig att verkligen försöka att inte tro på rykten, och att bilda en egen uppfattning av personen. Det är bland det bästa jag gjort iallafall. När jag började prata med en viss person så fick jag bara höra om hur dålig den var, vad den gjort innan och massa munbajs helt enkelt. Jag bestämde mig för att skapa en egen uppfattning om denna person och det är nog det bästa jag gjort. Denna person är nu någon som betyder mycket för mig, som jag tycker om mycket. Personen som kan lugna mig, som kan få mig att skratta hela tiden, personen som jag saknar de stunder jag inte är med den. Denna person benäms i min blogg som min boy. För det är vad han är. min.
Det som jag försöker få fram med detta är att alla har en fasad, att bara för att en person är jätteglad och skrattar i skolan så behöver inte det betyda att den är lyckligast på jorden. Att bara för att det går rykten om att hon har legat med den, eller han har legat med henne, eller han har legat med honom så betyder inte det att det är sant. Och om det är sant, vad spelar det för roll? Varför gör det henne eller honom till en hemsk människa?
Bilda din egen uppfattning om människor, tro inte på allt du hör och tänk efter innan du dömer någon.
Bilda din egen uppfattning om människor, tro inte på allt du hör och tänk efter innan du dömer någon.
Jag har verkligen svårt för allt detta själv. Det är så svårt att inte tro på rykten, det är svårt att inte döma folk. Det är svårt att se bortom allt det man hört om en människa. Men det är värt att försöka, tro mig.
#6 och jag glömmer bort att andas
Julen -98 tror jag
Det som vi ungdomar lever i nu, är rent ut sagt en skitvärld.
I skolan är vi ständigt stressade, och ställs inför en massa krav och val jämt. I åttan var jag extremt stressad, så jag slutade bry mig. I nian är det annorlunda, för nu är det verkligen mer på riktigt att ens betyg spelar roll eftersom det enda som pratas om är nationella prov i diverse ämnen och vad man ska välja på gymnasium och vad man ska ha för meritpoäng för att komma in på sitt program. Det är ju också bra ioförsig att dom informerar oss, men det är väldigt mycket snack så som "annars kanske du inte kommer in", och då blir iallafall jag väldigt stressad att jag måste få A i varje ämne(eller det känns som det), och det vet jag att det går inte.
Jag känner mig konstant stressad för att jag måste prestera bra hela tiden, vara glad, positiv, jobba i skolan etc. Vissa lärare verkar verkligen tro att vi elever inte har någon som helst fritid, eller andra intressen. De tror att vi bara kan ägna oss till skolan.
Kraven har blivit bra mycket hårdare nu också från när mina systrar gick på högstadiet. Nu är det i stort sett omöjligt att få A i något ämne, och det känns väldigt trist faktiskt. Att man inte kan få det högsta, det känns liksom som "ja men vad ska jag sträva efter då?". Såklart är det bra att få under A också, men det vore ju roligt om man kände att man faktsikt kan få ett A i slutbetyg på något.
Och det är inte bara stress i skolan, utan det är även mobbing hela tiden. Kanske inte lika mycket som det var förut, men det finns fortfarande kvar. Det är nog mer tyst mobbing nu, och att man kallar personer för saker. Saker som faktiskt kan såra jättemycket. Och om dessa personer inte får veta att den andra personen faktiskt blir ledsen och tar illa upp, så kommer det aldrig bli bättre.
Sen är det ju inte bara i skolan dessa saker händer, utan det är över facebook, bloggar, twitter, instagram m.m. Personer hänger ut folk i skolan på deras facebook, tjejer bråkar över facebook/bloggar men vågar inte ens prata med varandra i verkligheten. Det är faktiskt mest vi tjejer som är "bra" på detta, med att hänga ut folk och inte våga prata i verkligheten om saker och ting. Det är saker som vi måste bli bättre på.
Jag kommer ihåg att det här med att snacka skit bakom ryggen på folk började väldigt tidigt. På den skolan som jag gick, så hade vi minst två samtal i veckan för att vi tjejer som lekte med varandra då bråkade så mycket, och faktiskt snackade skit bakom ryggen på varandra, fast vi kanske bara var ungefär 9 år.
Och jag tror inte att det har blivit bättre, eftersom nu går 9 åringar runt med Iphones, och har alla dessa appar som jag nämde ovan. (Jag var ungefär 13-14 år när jag skaffade min facebook, och jag fick min första telefon i fyran bara för att jag skulle kunna ringa min mamma och berätta att jag skulle leka med mina kompisar).
I och med att teknologin bara utvecklas mer och mer, och att allt yngre människor får tillgång till denna teknologi så kommer snart allt gå via våra smartphones.
Dessa tjejer som går i femman nu kanske, de går runt med Iphones, mer smink än vad jag har och kläder som jag bara hade på discon. Jag vill inte ens veta hur mitt barn kommer bli.
Denna text spårade totalt, men det känns skönt att få skriva av sig lite.
Det som vi ungdomar lever i nu, är rent ut sagt en skitvärld.
I skolan är vi ständigt stressade, och ställs inför en massa krav och val jämt. I åttan var jag extremt stressad, så jag slutade bry mig. I nian är det annorlunda, för nu är det verkligen mer på riktigt att ens betyg spelar roll eftersom det enda som pratas om är nationella prov i diverse ämnen och vad man ska välja på gymnasium och vad man ska ha för meritpoäng för att komma in på sitt program. Det är ju också bra ioförsig att dom informerar oss, men det är väldigt mycket snack så som "annars kanske du inte kommer in", och då blir iallafall jag väldigt stressad att jag måste få A i varje ämne(eller det känns som det), och det vet jag att det går inte.
Jag känner mig konstant stressad för att jag måste prestera bra hela tiden, vara glad, positiv, jobba i skolan etc. Vissa lärare verkar verkligen tro att vi elever inte har någon som helst fritid, eller andra intressen. De tror att vi bara kan ägna oss till skolan.
Kraven har blivit bra mycket hårdare nu också från när mina systrar gick på högstadiet. Nu är det i stort sett omöjligt att få A i något ämne, och det känns väldigt trist faktiskt. Att man inte kan få det högsta, det känns liksom som "ja men vad ska jag sträva efter då?". Såklart är det bra att få under A också, men det vore ju roligt om man kände att man faktsikt kan få ett A i slutbetyg på något.
Och det är inte bara stress i skolan, utan det är även mobbing hela tiden. Kanske inte lika mycket som det var förut, men det finns fortfarande kvar. Det är nog mer tyst mobbing nu, och att man kallar personer för saker. Saker som faktiskt kan såra jättemycket. Och om dessa personer inte får veta att den andra personen faktiskt blir ledsen och tar illa upp, så kommer det aldrig bli bättre.
Sen är det ju inte bara i skolan dessa saker händer, utan det är över facebook, bloggar, twitter, instagram m.m. Personer hänger ut folk i skolan på deras facebook, tjejer bråkar över facebook/bloggar men vågar inte ens prata med varandra i verkligheten. Det är faktiskt mest vi tjejer som är "bra" på detta, med att hänga ut folk och inte våga prata i verkligheten om saker och ting. Det är saker som vi måste bli bättre på.
Jag kommer ihåg att det här med att snacka skit bakom ryggen på folk började väldigt tidigt. På den skolan som jag gick, så hade vi minst två samtal i veckan för att vi tjejer som lekte med varandra då bråkade så mycket, och faktiskt snackade skit bakom ryggen på varandra, fast vi kanske bara var ungefär 9 år.
Och jag tror inte att det har blivit bättre, eftersom nu går 9 åringar runt med Iphones, och har alla dessa appar som jag nämde ovan. (Jag var ungefär 13-14 år när jag skaffade min facebook, och jag fick min första telefon i fyran bara för att jag skulle kunna ringa min mamma och berätta att jag skulle leka med mina kompisar).
I och med att teknologin bara utvecklas mer och mer, och att allt yngre människor får tillgång till denna teknologi så kommer snart allt gå via våra smartphones.
Dessa tjejer som går i femman nu kanske, de går runt med Iphones, mer smink än vad jag har och kläder som jag bara hade på discon. Jag vill inte ens veta hur mitt barn kommer bli.
Denna text spårade totalt, men det känns skönt att få skriva av sig lite.
#2
Sitter och lyssnar på min "cuddle" lista, och försöker att inte tänka på hur illa jag mår. Och på hur dåligt humör jag är på.
Det här med att lärare ska behandla elever likadant, det är väl som någon slags regel? Jag har aldrig någonsin upplevt att lärare har behandlat elever likadant. Av någon anledning så har jag enda sen jag började tycka och tänka saker själv i skolan, så har jag uppfattats som stöddig och nonchalant av lärarna. Dom tror att jag inte vill nå höga mål bara för att jag har åsikter och vågar säga mina åsikter. Om vi ska ta det nyaste som hände idag; Jag och min kompis Lina är placerade bredvid varandra i klassrummet, längst fram. Och det som vi brukar prata om på lektionerna har oftast med skolan att göra, och vi jobbar ofta ihop, notera även att ingen av oss har F-varning i detta ämne och ingen av oss ligger efter. Bakom oss, så sitter ett gäng som brukar prata väldigt mycket, och ja, vi brukar delta i samtalet ibland med inte alls så mycket att vi borde få någon tillsägning om det.
Idag kommer alltså då min lärare fram till mig och Lina för att säga att vi pratar bort våra betyg och att vi kan sänka oss om vi pratar såhär mycket. Såklart så tog jag åt mig och säger att vi inte är dom enda som pratar, och att det kanske finns dom som pratar mer. DÅ ska den läraren komma och säga "ja men det är ungefär som att när jag åker fast för fortkörning så skulle jag säga att jag inte är den enda som åker fort".
Va? Jag blir så irriterad över sånt här så jag vet inte vart jag ska ta vägen, om det nu skulle vara så att jag och Lina pratade mycket så borde han ju åtminstonde ta upp det med dom som pratar ännu mer i klassen.
Detta är bara ett av scenariona som jag varit med om i min skolgång, och detta är inte det värsta. Jag har blivit polisänmäld för att jag klappade till en kille på ryggen på hans födelsedag och om jag hade varit kille så hade inte min lärare ens tänkt på det, men nu eftersom jag var tjej och eftersom det var grabbens födelsedag så blev det tydligen bra mycket värre.
Blir så lack på att man inte bara kan behandla elever lika, och att man ska få skäll för att man säger sina åsikter.
(nu menar jag alltså inte att man ska gå runt och säga exakt allt vad man tycker om tänker, utan menar mer att om en lärare ber en att reflektera över något inom ämnet så kan dom ju inte säga att det är fel? Alltså om dom ber om ens åsikt så kan man ju inte få skäll för det.)tank
Det här med att lärare ska behandla elever likadant, det är väl som någon slags regel? Jag har aldrig någonsin upplevt att lärare har behandlat elever likadant. Av någon anledning så har jag enda sen jag började tycka och tänka saker själv i skolan, så har jag uppfattats som stöddig och nonchalant av lärarna. Dom tror att jag inte vill nå höga mål bara för att jag har åsikter och vågar säga mina åsikter. Om vi ska ta det nyaste som hände idag; Jag och min kompis Lina är placerade bredvid varandra i klassrummet, längst fram. Och det som vi brukar prata om på lektionerna har oftast med skolan att göra, och vi jobbar ofta ihop, notera även att ingen av oss har F-varning i detta ämne och ingen av oss ligger efter. Bakom oss, så sitter ett gäng som brukar prata väldigt mycket, och ja, vi brukar delta i samtalet ibland med inte alls så mycket att vi borde få någon tillsägning om det.
Idag kommer alltså då min lärare fram till mig och Lina för att säga att vi pratar bort våra betyg och att vi kan sänka oss om vi pratar såhär mycket. Såklart så tog jag åt mig och säger att vi inte är dom enda som pratar, och att det kanske finns dom som pratar mer. DÅ ska den läraren komma och säga "ja men det är ungefär som att när jag åker fast för fortkörning så skulle jag säga att jag inte är den enda som åker fort".
Va? Jag blir så irriterad över sånt här så jag vet inte vart jag ska ta vägen, om det nu skulle vara så att jag och Lina pratade mycket så borde han ju åtminstonde ta upp det med dom som pratar ännu mer i klassen.
Detta är bara ett av scenariona som jag varit med om i min skolgång, och detta är inte det värsta. Jag har blivit polisänmäld för att jag klappade till en kille på ryggen på hans födelsedag och om jag hade varit kille så hade inte min lärare ens tänkt på det, men nu eftersom jag var tjej och eftersom det var grabbens födelsedag så blev det tydligen bra mycket värre.
Blir så lack på att man inte bara kan behandla elever lika, och att man ska få skäll för att man säger sina åsikter.
(nu menar jag alltså inte att man ska gå runt och säga exakt allt vad man tycker om tänker, utan menar mer att om en lärare ber en att reflektera över något inom ämnet så kan dom ju inte säga att det är fel? Alltså om dom ber om ens åsikt så kan man ju inte få skäll för det.)tank
