Till slut blir man knappt ens ledsen eller förvånad när man blir bortvald för något bättre, till slut så slutar man berätta saker för personen för man vet att den har bättre saker för sig istället för att lyssna på mig. Så då blir man tyst, allt man har inom sig kommer aldrig ut, vare sig det är bra eller dåliga saker så vill man aldrig berätta för man vet att personen bryr sig inte. Bryr sig inte om mig. 
   Man blir att tro att alla ord som personen yttrar bara är lögner för den bryr sig ändå inte om att ens försöka längre, alla fina ord som man en gång blivit så glad av att höra har längre ingen mening. Alla de där gångerna man sagt tre små men ändå så stora ord, man blir att tänka om den personen någon gång ens menat det. När man säger "hör av dig sen" så gör den det inte, en gång är okej men när det händer flera gånger varje vecka så börjar man tänka. Vill hen vara med mig? Varför håller hen på såhär? Varför gör hen saker som hen vet gör mig ledsen? 

För att en relation ska funka, vilken som helst, så måste det vara ömsesidigt. Båda två måste vilja det lika mycket, båda två måste vara villiga att kämpa om det blir jobbigt. Båda två måste lyssna på varandra och försöka förstå se det från en annan synvinkel än ens egna. Det måste finnas en konversation, en ärlig konversation så båda två vet hur den andra mår och hur den känner. Man ska aldrig behöva känna att man alltid anpassar sig efter den andras liv när den inte kan göra likadant för en själv. Ord räcker inte alltid till, ett "förlåt" räddar inte varje situation. Även om du säger tio gånger om dagen hur mycket du älskar en person så är det handligarna som till slut spelar någon roll, det är handlingarna som visar hur mycket du älskar någon. 
   Man måste våga prata om det även om det är hur jobbigt som helst, det är viktigt att prata om hur man mår och känner för att den andra personen ska förstå och om hen inte gör det eller ens försöker förstå, nej men skit i den personen då. Ingen person är värd din tid om den inte ger sig egen tid till dig.