"Hur mår du egentligen?
Bra? Jag mår väl bra? Eller? 

När jag satte mig ner och tänkte på hur jag EGENTLIGEN mår så blev jag ledsen. Jag mår bra. Jag mår verkligen bra och jag älskar verkligen livet och alla fantastiska möjligheter och människor det ger mig just nu. Och senast igår gick jag bara runt och log och kände mig så jävla lycklig bara för att. Men, jag kan inte säga att jag är sådär genuint 100 % lycklig och bara pirrar av glädje som jag brukade vara. För det känns hela tiden som att jag saknar något. Som att det fattas något. Som att den där delen som försvann inte har kommit tillbaka än. Och som att jag försöker fylla det där tomrummet som finns med så mycket saker som möjligt att det nu svämmat över och bara gjort mig förvirrad och bidragit till att jag tappat bort mig själv istället för att hjälpa mig själv.

Jag vet att vi alla går lite vilse ibland men när människor då säger att man ska följa hjärtats väg? Vart fan ska man då gå när hjärtat EGENTLIGEN vill någonstans man inte kan gå eller får gå? Jag är så himla förrvirad och tankspridd just nu så ni anar inte. Därför behöver jag er hjälp. Berätta för mig hur hittar jag tillbaka? Hur fan jag hittar tillbaka till mitt bästa och HELA jag? För jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte lägga energi på det här längre när jag innerst inne vet att det i slutändan bara blir jag som blir sårad...

Avslutningsvis vill jag säga att jag avundas er som kan ta alla era känslor, stoppa in dem i en jävla låda, sätta på locket, låsa och sedan slänga iväg nyckeln långt åt helvete så att ni slipper känna. Jag avundas er som kan låtsas som att ingenting biter på er eller gör er ledsna. Jag avundas er som kan lägga era tankar åt sidan och bara bestämma er för att ni inte ska bry er. Jag avundas er så jävla jävla mycket.

För ibland orkar jag bara inte att jag hela tiden ska känna så jävla stort och så jävla mycket. Och att jag alltid ska tänka så mycket och överanalysera varenda ord som sagts och varenda händelse som hänt."

Läste detta på Hannalicious blogg och tyckte det var så otroligt bra. För vart går man när man inte får gå dit hjärtat vill? Jag kände igen mig i stor del av texten. Igår gick jag runt och log nästan hela kvällen och kände mig verkligen glad och tillfreds men tomrummet fanns där ändå. Som att det var något som saknades och jag kan/får inte hitta den biten igen, trots att jag vet vart den är så går det inte. Vissa dagar har varit bäst, på de dagarna vill jag pausa tiden och bara känna mig lycklig. Jag vill verkligen kunna ge mina nära mitt bästa jag, det har jag inte kunnat göra de senaste månaderna på grund utav all stress som gjort mig galen på ett sätt som ingen förstår tror jag. Jag vill ge mina vänner den glada Stina, men om jag inte fyller upp detta tomrum och om jag inte hittar tillbaka till mitt bästa jag så kan jag inte ge dem det de förtjänar. 
   Vissa dagar kan jag skita i allt, stänga av mina känslor för att kunna koppla bort. Igår var jag tvungen att göra det, annars skulle jag inte ha kunnat haft så otroligt roligt som jag hade igår. Men jag tycker inte om att göra det för det kommer jämt ikapp mig till slut. Trots att det är bra för stunden så går det inte, det slutar nästan jämt med att det blir värre på något sätt. För jag är en sån, som känner stort och mycket på en gång. Jag tänker över varenda ord och händelse och jag kan hata mig själv för det ibland. 

Nu är det sommarlov och jag ska försöka fokusera på mig själv och bara ta en dag i taget, leva i nuet. Om tolv dagar åker jag utomlands och det ska bli så otroligt skönt, att kunna koppla bort allt för ett tag och bara vara.