Har en sån konstig känsla i min kropp just nu. Det är så skönt att vara ifrån allt, och att kunna vara själv. Men samtidigt så har jag en nästan som en ständig ångestkänsla för att jag vill hem så mycket, har aldrig någonsin i hela mitt liv känt så förut. Att jag vill hem från en utlandsresa, för det låter ju helt sjukt eller hur? Att vilja frivilligt åka hem till kalla Sverige, istället för att vara i nästan 30 graders värme och äta god mat varje dag. Men varje gång jag hör Kaspers röst på telefon får jag nästan hålla tillbaka tårarna för att jag vill hem. Varje gång jag ser mina fina vänner så vill jag bara hem och vara med dom, vill skratta och ha kul. För det har jag inte här, jag har inte kul. Jag skrattar inte, har nästan inte skrattat sen förra onsdagen tror jag. Nu är det inte jättelångt kvar, men för mig känns det som en evighet. 
   Vill hem till varma kramar, pussar i nacken och halvdåliga spanska filmer. Vill hem till tjejkvällar, skratt och drama. Ja jag saknar till och med det dramat som vi tjejer är experter på att skapa. Vill hem och få vara mig.