Det är svårt ibland, att bara vara. Det är svårt ibland att veta hur man ska bete sig när man inte vet hur man känner sig. Mina dagar är väldigt upp och ner just nu, jag kan vara på topp ena sekunden men nästa sekund ligger jag i min säng och störtbölar och ringer till folk som jag bryr mig så himla mycket om och säger saker som  jag inte menar. Alla mina känslor kommer på en gång och så ska det inte vara. Varför håller vi allt inne tills det exploderar? Vad är meningen med det? Vad är det vi får ut av det? Men först och främst, vad är det som gör att vi gör så? Varför pratar vi inte med någon? De flesta har  någon som de faktiskt kan prata med men ändå så håller man allt inne i sitt skal, sin bubbla, tills allt exploderar. Det är som att vi är ett glas, allt bara fylls på och fylls på, till slut så rinner man över och det finns inget som kan få det att sluta. Det kan vara stress från skolan eller från familjen, det kan vara att man inte känner sig hemma bland sina vänner eller så kan det vara att pojkvännen inte hör av sig. Alla säger att de är så ensamma, att de är de enda som känner sig såhär uppgivna men nej, så är det inte. Ingen är ensam om något, det finns alltid någon som upplevt något som dig. Någon finns där som kan hjälpa dig, som lyssnar och som bryr sig. Jag har en hel del saker som pågår just nu i mitt huvud och jag är så glad att jag har några människor som jag känner att jag faktiskt kan prata med, även om det jag säger makes no sense. Jag vill att fler ska prata om hur de mår för då kommer inte alla andra känna sig lika ensamma, att kunna prata om sånt här är så viktigt. Du behöver inte skriva ut det på din blogg, twitter eller instagram men prata med de som du litar på och säg hur det är, gå inte och va tyst för det kommer inte bli bätte för det.