Jag har varit frånvarande, för jag har varit upptagen. Upptagen med att hantera saker, hantera kompisar, hantera familj, hantera skolan och det värsta och mest jobbiga av allt; hantera att Kasper flyttar om två månader och några dagar. Jag vill inte ens att det ska bli sommar för jag vet att då kommer han tas ifrån mig, fysiskt inte psykiskt. Han kommer vara 33 mil ifrån mig, 3 timmar med tåg. Vi är nu ungefär 15 minuter ifrån varandra med bil. Att gå från 15 minuter till 3 timmar är stort, hemskt och jag är rädd. Det finns så mycket att vara rädd för, jag försöker verkligen att tänka att jag måste ta vara på här och nu men det är så otroligt svårt när jag vet att han snart inte kommer vara här, med mig. Jag vill inte tänka det värsta men det är svårt att inte göra det, jag tänker på att det kommer vara svårt att klara av att vara såhär långt ifrån varandra. Även om jag vet att det kommer gå, så kommer det vara så otroligt jävla skitsvårt, för han är allt. Mitt allt. Jag älskar honom. Det är just därför också detta kommer gå, vi kommer klara av det för att vi älskar varandra. Så mycket. Nu ska jag slå på min bästa lista och vänta på att han ska komma hit så att jag kan ta vara på varje puss, varje kram, varje skratt och leende.