Förra inlägget gjorde mig helt tårögd, berörd och skapade fjärilar i hela magen. Det inlägget fick mig att inse att jag har världens bästa, även om han svek mig och inte alltid var snäll så är han här nu och det är det som räknas. Det är i hans armar som jag är trygg, det är hans läppar jag vill ha och det är med honom jag vill vara. Hur töntigt cheesy fjantigt det än låter så finns det ingen annan för mig än honom. Inlägget "#115" kommer alltid vara det inlägget jag går tillbaka och läser när jag känner mig nere, det inlägget som jag ska tänka på om det är något bråk.  För jag vet att hur mycket vi än bråkar, tjafsar och är sura på varandra så går det att lösa, bara man vill och har tålamod och försöker förstå sig på den andra. Ett förhållande är aldrig perfekt, det finns brister. Men bara för att det finns brister så betyder inte det att man ska ge upp. Om man vill något så måste man kämpa. Man kan inte bara tro att allt löser sig, man måste prata diskutera och finnas där för varandra för att allt ska funka i längden. 

Har kommit in i detta stadie nu då jag bara vill vara med honom. Jag kan sakna honom när han inte är i samma rum som mig, även om jag vet att han kommer tillbaka om två minuter. Jag saknar honom såfort han åkt, även om jag kramade honom för 30 sekunder sen. Att ligga i sängen, och kramas, bara ligga där och dela tystnaden kan nog vara det finaste som finns. Känna den andras hjärtslag, andetag och armar runt om en. Känna hur nära man är. Älskar det. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva men ingen skulle någonsin orka läsa. Det jag vet nu, är att jag ska få detta att funka denna gång och jag tänker inte ge upp.