Krav. Alla kräver av en, man sätter krav på sig själv. Men när vet man att det är nog? När vet man att man fått nog? Hur ska man märka det själv? Är det när man får ångestattack på natten, skakar av en anledning man inte ens kan komma på. Man kan inte sätta ord på vad det är egentligen, men det finns där. Den finns där. Smärtan som man har inombords. Även om man har världens bästa familj, världens bästa vänner, världens bästa kille och allt det där som är bra så är det ändå jobbigt. Bara för man har allt det där, så är det inte lätt. Det är inte många som förstår. Hur det är att ligga vaken om nätterna, när alla tankar bara far och det enda man ser är mörker. Man tittar rakt ut i mörket, hör hur tyst allt det är. På något sätt finns det någon njutning i det. I tystnaden. Det finns något skönt i tystnad, i att inte behöva använda ord. När det finns så mycket man egentligen borde säga så kan tystnad vara det skönaste som finns. 

 

Alla familjer har en fasad. Man vill inte att folk ska veta om hur det egentligen är. Jag säger inte att min familj har en massa hemligheter, eller att jag är uppvuxen i en problemfamilj. Men alla familjer har en fasad som föräldrarna valt att bygga. Sånt här är farligt att skriva om. Man kan säga för mycket, och om man säger för mycket så blir det rykten. Rykten. Det äckligaste vidrigaste som finns. "Stina, det är folk som pratar om dig...." okej, och vad ska jag göra för att bevisa att dom har fel? För det är inte direkt så att man vill ställa sig på torget och skrika ut vad det är som är sant. Men vad ska jag göra? Om det ens finns något man kan göra. Man kanske ska låta dom prata vidare, bygga på ryktena, blir det bättre då? Det värsta som finns är att få höra att det är folk som pratar om en, om saker som inte är sanna, sanningar som förvridits till lögner. 

Man måste lära sig att verkligen försöka att inte tro på rykten, och att bilda en egen uppfattning av personen. Det är bland det bästa jag gjort iallafall. När jag började prata med en viss person så fick jag bara höra om hur dålig den var, vad den gjort innan och massa munbajs helt enkelt. Jag bestämde mig för att skapa en egen uppfattning om denna person och det är nog det bästa jag gjort. Denna person är nu någon som betyder mycket för mig, som jag tycker om mycket. Personen som kan lugna mig, som kan få mig att skratta hela tiden, personen som jag saknar de stunder jag inte är med den. Denna person benäms i min blogg som min boy. För det är vad han är. min. 

 

Det som jag försöker få fram med detta är att alla har en fasad, att bara för att en person är jätteglad och skrattar i skolan så behöver inte det betyda att den är lyckligast på jorden. Att bara för att det går rykten om att hon har legat med den, eller han har legat med henne, eller han har legat med honom så betyder inte det att det är sant. Och om det är sant, vad spelar det för roll? Varför gör det henne eller honom till en hemsk människa? 
Bilda din egen uppfattning om människor, tro inte på allt du hör och tänk efter innan du dömer någon. 

Jag har verkligen svårt för allt detta själv. Det är så svårt att inte tro på rykten, det är svårt att inte döma folk. Det är svårt att se bortom allt det man hört om en människa. Men det är värt att försöka, tro mig.