#148 ni vet

mina älskade 20-something unika läsare, ni är bra. 

Idag har det varit en riktigt konstig dag, har inte alls känts som en stina-dag. Var ledig idag, vaknade klockan 06 av mig själv, somnade om, gick upp 08.53 för att skynda till gymmet och gå på cirkelstyrkan. Efter det så åt jag lunch ute på sushi-baren för att sedan dricka saft på engel. Jag och Sofia gick därefter till BVC för att väga mäta Loke. 9.1 kg väger han nu, stora killen. Efter det var det direkt till Borlänge där jag började grina pga att Carlings hade stängt och det var den enda butiken jag ville in i, började även grina i en provhytt för att jag inte fick på mig ett par byxor och för att allt var kaos i mitt huvud. Köpte ett par byxor ändå. Åkte hem, åt pasta, och nu sitter jag här. Är helt död i hela kroppen, och hela huvudet och jag saknar Kasper mer än någonsin känns det som. 

Har så himla mycket inspiration till allt men ingen ork i kroppen, vill göra allt men min kropp hänger inte med. Vill ut med kameran, fota självporträtt, fota andra människor, vill shoppa, vill resa, vill jobba men min kropp orkar inte. Mitt huvud vill men kroppen kan inte. Känns så konstigt att det ens kan kännas såhär. Det jag gjort ikväll är att kolla på gamla bloggar som jag glömt bort, och scrolla we♥it samt pinterest. Får så mycket inspiration till livet, men jag orkar ingenting. Det jag orkar med just nu är att ligga i min säng och kolla på serier eller mysa med Kasper. Mer energi än så har jag inte för tillfället, och det suger rent ut sagt. Jag hatar det. Jag måste tvinga min kropp att resa sig varje morgon, måste tvinga mig att orka äta, måste tvinga mig själv att hålla ögonen öppna på lektionerna för att sedan komma hem och sova. Sen börjar det om. Ska det vara såhär? Ska man känna såhär som tonåring på gymnasiet? Att vara så stressad trasig förstörd av samhället att man inte ens kan ta sig upp ur sängen på vardagarna. Vad är det som gjort att i princip 8 av 10 ungdomar känner såhär? Är det dagens vuxna? Är det alla samhälls-ideal? Är det skolan? Eller är det en hemsk blandning av allihopa? Jag tror det. Jag tror att blandingen av alla krav som ställs på oss så blir man förstörd, man blir trasig. Och det är okej, det är okej att känna sig så ibland. Men man måste veta att man ska ta sig upp därifrån, och det är skitjobbigt. Jag hatar det, det blir som ännu en press nästan. "Jag mår askasst men nu måste jag må bra". Måstemåstemåste. Det är så himla många måsten hela tiden. Har ni tänkt på det? Det är måsten om hur man ska äta, hur man ska klä sig, hur man ska prestera i skolan, hur man ska träna, det är måsten om exakt allt. I princip så säger samhället: Var dig själv, men inte sådär. Alla hör ju hur äckligt konstigt det låter men det är sant. Tänk på det, du har inga måsten egentligen. Det är du som bestämmer hur du ska klä dig, hur du ska äta, hur du ska träna. Tänk på dig själv, och fokusera på de bra människor du har i ditt liv för det är de som räknas, ta bort de dåliga. Du behöver dom inte. 

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, det var inte alls min mening från början, men det var skönt. Skönt att bara få skriva lite. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0