Ni vet känslan, känslan av att älska någon så mycket att det nästan gör ont. Att såfort du ser personen så är det som att allt stannar i en sekund och du ser bara den personen. Och att varje sak den gör, varje ord den säger påverkar dig så mycket och det finns ingenting du kan göra för att kontrollera det. Att när den personen rör dig så känns det i hela kroppen, när personen kramar dig känner du dig tryggare än någonsin och när personen kysser dig så är hela världen still och du är bara just där, just då i det ögonblicket.
   Jag har en sån person som får mig att känna allt det här fast tusen mer saker. Personen som kan få mig att skratta men också gråta mest, personen som kan påverka mitt humör. Personen som kan vända mitt humör från dåligt till bra, och bra till dåligt bara på grund utav saker den säger eller gör.

Att vara kär. Det är egentligen ett konstigt begrepp, och vi har en sån konstig bild av det. När man säger att man är kär så ser ofta folk det som är dans på rosor och det kan det vara ibland men det finns taggar också. När man kommer åt dom taggarna så blir man mer sårad än någonsin och om taggarna blir för många så orkar man oftast inte till slut, tror man. Jag är kär, jag är så otroligt jävla kär. Så kär som jag aldrig någonsin varit förut. Men när taggarna kommer så känns det som att jorden kommer gå under även fast jag vet att vi tar oss igenom det så är det så jobbigt just då. När en tagg kommer försöker jag tänka att jag måste komma på alla bra stunder man haft tillsammans, alla gånger som man somnat i hans armar, de gånger som man skrattat så man inte kan andas, de gånger som han har legat bredvid och sagt att allt kommer bli bra, för det blir bra. Det blir alltid bra. Jag och Kasper har taggar, men jag vet att jag älskar honom och att han älskar mig. Jag vet att det blir bra, jag vet att om jag bara andas och tänker på allt bra så kommer det lösa sig. 
   Idag har det funnits ett Kasper & Stina i fem månader och jag kunde inte vara lyckligare just nu.